onsdag 4 augusti 2010

De dyrbaraste, de rosenkindade

Dagen som gått
går som darrningar genom kroppen
Samtidigt som den friska kvällsluften
sköljer över mig med sin gåtfulla fridfullhet
lugnet har bekvämt kurat ihop sig i vardagsrummet
som en kurrande katt
och får de gångna kvällstimmarna att framstå
som overkliga
från en annan tid
som ett stycke ur en surrealistisk pjäs

en konsert med alltför skränig musik
en centrifug
en skenande karusell

Jag sitter här
yr i huvudet
Som jag så ofta gör
Men denna kväll i synnerhet
Som en urladdning
Ett blixtnedslag av motgångar
övertrötthet och skrik

Tills jag satt där utanför ytterdörren
ihopkurad

Och undrade när det ska bli enkelt
När de ska byta skriken mot ord
Skriken som inte bara skär i trumhinnorna
utan också i hjärtat
För det deras ordlösa uttryck
av kärlek
utmattning
och längtan
Efter sin mamma
Känns som kvicksand för mig
Än hur jag ger
Så står behovet oändligt åter


När det ska vara möjligt?
att orka
hur är det möjligt att orka
en hel kväll

- Snart, säger det inom mig.
- Inte tillräckligt snart,
svarar jag i mitt ihopkurade tillstånd
Men redan just nu är det över
för idag
Jag överlevde
Idag

De sover där inne
Som prinsar och prinsessa

De dyrbaraste
De rosenkindade
Och här sitter jag
känner efterskalven i kroppen
Och tänker igen:
- Snart, snart.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Började dagen med att läsa dina två senaste inlägg. Du skriver så att det verkligen går in i en hur du känner! Både det jobbiga och det härliga med att vara mamma/människa. Jag beundrar din förmåga att nyansera både i skrivandet och i vardagen. Kram Monica!

Anonym sa...

Vilken talande dikt! På pricken! /Kram, mamma

Miriam sa...

Kram till dig. Du är en hjältinna!

Helena sa...

Tack mina fina vänner.