torsdag 29 april 2010

Vårförväntan

Detta är förväntningarnas tid. Våren. Sveper fram över jorden med nytt hopp. Våra vinterbleka näsor vädrar nya tider. Vi känner att det finns någonting mer. Ett liv, igen.

Jag tycker bäst om våren, för allting är fortfarande kvar. På samma sätt som det är mysigast innan jul, för då finns spänningen och förväntan där. Men nu pratar vi om våren.
Jag tror vi ska ta lärdom av denna förväntanskänslan. Ta vara på den. Njuta av den. Vi betraktar den inte alltid som en "riktig" känsla, utan bara en "medan vi väntar-känsla". Men det är världens mest uppfriskande känsla! Att ha förväntan. Att längta. Ibland mår vi bra av det. Res bort från din parter ett tag, så blir det som att man dammar av känslorna. Lika med barnen. Ett dygn hos mormor och morfar, så sprutar man av iver att få omhulda sina telningar igen. Det håller i sig ett tag. Ett par timmar i alla fall.

Det finns andra lärdomar man kan göra om våren. Min son gjorde en svår upptäckt idag. Glad i hågen skulle han ta sin lilla elefantvattenkanna och vattna blommorna som låg i en hög på gräsmattan. Min käre svärfar hade ägnat dagen åt att ta sig an våra försummade trädgårdsland. Han hade gett dem en välbehövlig våruppfräschning och lagt de vissna kvistarna och blommorna i en prydlig hög.
"Du behöver inte vattna där", sa vi till Leonard när han lät vattenstrålen rinna ner över skräphögen.
Han tittade på oss, oförstående. Sedan forsatte han vattna.
"Nej, vattna inte på de vissna blommorna. De är döda, förstår du", förklarade farfar med sin norrländska, myndig stämma.
Leonard tittade på oss. Nu med förfäran i blicken. Sedan släppte han vattenkannan och brast ut i ett avgrundsgråt. Och han hulkade hysteriskt i min famn en lång, lång stund.

Det går inte att lära sig om döden på något enkelt sätt. Att vara tre år och inse att blommorna aldrig får leva igen är verklig smärta. Men samtidigt, så får han med sin sanna entusiasm uppleva hur våren sedan tar fart och allting börja leva igen. Glädja sig över varje nytt grässtrå och myrorna på marken. Det är sann glädje det.

Ha en härlig valborgsmässoafton! Titta på brasa, njut och passa på att krama någon extra hårt.

Att bära två

Att bära två liknar på många sätt att bära ett barn. Och samtidigt är det en sådan himmelsvid skillnad. Här kommer läsning för dig som vill verkligen fördjupa dig i upplevelsen av att bära två barn.
Det är ganska ordagrant från mina dagboksanteckningar jag förde på datorn. Det är väldigt mycket text, men jag låter det vara så för att du som verkligen vill få en bild av hur det kan vara, ska ha en chans att läsa detta. Jag skrev det för att minnas hur märkligt, svårt och samtidigt oförglömligt fascinerande det var.

Och för att ha möjligheten att dela det med andra. Så varsågoda. Det här var min upplevelse.

Lördagen den 17 januari 2009 - tvillinggravidvecka vecka 35

Vi ska ha två små barn snart! Det samsas två små, livliga, levnadssugna barn där inne i min mage. De har växt som de ska, de sparkar och trängs. Vad kan man egentligen mer önska? Den vänstra får ofta hicka. Den högra har periodvis verkat vara ännu livligare än sitt syskon. Magen står i fyra hörn av rumpor, fötter och knän som far runt. Ett obehag för min blåsa och för mina ljumskar som det strålar smärta genom, skaver mot höftbenen och andra inre organ. De får mitt hjärta att flämta, men allt detta är ändå en underbar bekräftelse på styrka och liv. Vi ska ha TRE barn, vi som knappt visste om vi någonsin skulle ha några barn för tre år sedan!
För så mycket lärde jag mig efter första graviditeten; Det är värt det. För oavsett hur oändlig graviditeten känns, oavsett hur mycket man misströstar att det någonsin ska få ett slut, att man ska klara det, hur ont det än gör i några timmar på förlossningen – så är det så förvånansvärt futtigt om man jämför vad man får. Gåvan. För livet.

Ett problem: Jag är fullkomligt förfärligt höggravid! Jag är inte längre den jag är, utan har gått över gränsen till att bara vara en kropp. Barnen i livmodern äger mig, inifrån och ut. De äger min ork, min energi, min fysiska kapacitet, stå, sitta ligga, äta, andas. De äger mitt humör, min förmåga att tänka, vilja, vara mamma, hustru, vän … människa.
Att vara gravid är verkligen att ge upp sig själv, bit för bit. Det börjar med att man blir begränsad och inte klarar saker som vanligt. Sedan får man börja välja bort vissa saker i livet som blir för svåra och tunga. Och tillslut är man här, där jag är nu, då det bara finns ett par grundläggande saker kvar som man faktiskt klarar. Äta, sova, sitta. Att tas över, begränsas och se hur ens kropp bara måste ställa upp och jag har absolut inget att sätta emot eller makt att styra hur förloppet går till. Fast utan att vara sjuk, utan att något egentligen är fel, utan tvärsom. Oerhört friskt och rätt.
Väldigt egendomligt. Och ändå så självklart och naturligt, tycker alla. Det tycker jag också, utifrån att det är förväntat av mig att tycka det, ändå högst onaturligt. Man befinner sig i något slags undantagstillstånd, ett ingenmansland. Inte sjuk, men ändå så långt ifrån sitt vanliga jag som man liksom kan komma. Så vad är jag? Vem är jag? Ett drivhus? En människa, eller något helt annat? Jag är dock helt säker på att en liknande uppoffring av sig en människas kropp som skulle kosta lika mycket som en graviditet (som dessutom också män kunde erfara), skulle skattas med hjälteutmärkelser och stor uppståndelse. Men nu är det ju bara en helt ordinär graviditet.
Eller faktiskt inte helt ordinär i detta fall. Det är i alla fall en tvillinggraviditet. Men det som det kostar extra att bära dessa två, betalas inte av den extra uppmärksamhet man får. Hm, nej, jag tror att den extra uppmärksamheten också snarare börjar vara en börda. Eller så beror det på att jag ser allt som en börda just nu. Allt smått och stort, vardagligt och allmängiltigt, allt som man gör av bara farten i vanliga fall – är ett projekt, en börda, något stort och svårt. Stå och prata med någon ett par minuter, hämta posten, sätta sig i bilen, ta upp något från golvet, duscha, plocka ur diskmaskinen, tända några värmeljus … dessa saker befinner sig kanske runt en åtta på en skala till tio. Sedan annat, som i en ”vanlig” människas ögon kanske är en aning, men inte nämnvärt, ansträngande, går långt utanför skalan. T ex ta på Leonard hans vinteroverall, gå på stan, ta Leonard till en lekplats, laga ett mål mat, stå i en kö - är saker som för mig varit näst intill omöjliga en längre tid nu. det går att genomföra på ren viljekraft, men priset är osannolikt högt. Total utmattning, smärta och sammandragningar.

- Näämen, väntar du tvillingar, jaha, men då är du ju inte så stor ändå! Utbrister var och varannan person och ser förståndiga och glada ut. Jag har lust att slita bort orden från människors vokabulär. För med ens får de mig att känna mig som en skendräktig inbillningssjuk. Om de bara anade hur ofattbart högt pris det har att bära omkring på denna ”inte så stora” mage, helt osannolikt oproportionerlig till min övriga kropp och helt övertagit mig. Och sen ska vi inte tala om alla befängda kommentarer man måste stå ut med angående hur mycket jobbigare det kommer bli sen när de kommer, dessa två små ligister, som folk verkar tro att vi valt att ”skaffa” på samma gång.
Och om de någonsin hade någon aning om hur orättvist det är att se det som att ”jobbet börjar” när de har fötts, eftersom jag redan nu helt ensam dessutom, kämpar för livet för att orka bära dessa två små. Så, kommentarer ”passa på att njuta av lugnet” blir ganska skrattretande – dels för att ordet ”njuta” inte finns i min begreppsvärld nu när precis allt är obekvämt, och dels för att Leonard inte direkt låter livet vara lugnt! Så två små barn ute i världen snarare ändrar form på utmaningen att orka med dagarna och nätterna, men det gör den inte värre.

Ja, kanske upplevs jag lite negativ. Jo, ja. Det är jag nog just nu. att vara tvillingsgravid skulle jag sammanfatta är att vara som en ”vanlig höggravid” över halva sin graviditet och sedan oacceptabelt gravid de sista 6-8 veckorna.


Jag tror mina negativa känslor dels beror på att jag känner sig så låst och utelämnad. Att inte alls kunna dela bördan med någon, inte ens Fredrik. Att ingen annan kan ta över och att ingen annan kan slutföra det åt mig. Att det kostar min kropp, bristningar på magen som växer för varje dag som jag vet att jag kommer behöva leva med resten av mitt liv – och att det inte finns någonting jag göra åt det.
Mina negativitet beror också på att jag inte känner igen mig själv längre. Att inte själv kunna styra över det som händer med mig, och därför inte kunna vara den jag brukar vara. Jag kan inte göra det jag brukar göra, te x hittar på saker, projekt hemma, hitta på saker med folk -saker jag mår bra av. Jag måste istället göra sådant jag helst undviker, te x sova på dagarna, går i mjukkläder, sitta hemma. Att vara den som inte orkar, att höra Leonard säga; ”Mamma måste vara hemma”, ”mamma orkar inte”.

Jag kan sakna så oerhört att kunna lyfta upp och busa med Leonard. Att ta en promenad. Gå på stan. Att krypa ihop i soffan. Ligga på rygg och sova. Att bara orka städa. Att helt enkelt kunna välja själv hur och när jag ska göra saker. Att vara såhär fysiskt begränsad innebär konsekvenser som är en väldigt olycklig kombination; Man måste, fast man egentligen inte vill, ändå hela tiden be om hjälp om saker – och när man gör detta så låter man gnällig och otacksam. Så när man alltså gör det man inte vill (ber om hjälp) så låter man såsom man verkligen inte vill (gnällig). Och när man istället gör det själv, för att slippa be om hjälp, slippa låta tjatig, så kostar det så mycket mer än vad personen som blir besparad besväret någonsin kan förstå. Så är det då värt att göra det själv? Nej, egentligen inte. Men stoltheten tvingar en ibland.

Tisdagen den 27 januari 2009 Tvillinggravidvecka 37

Det är som att jag blir krossad inifrån. De får bara inte plats! Det går bara inte. Min förtvivlan är total.
För fyra veckor sedan tyckte jag att var så långt förbi att vara höggravid att jag inte kunde tro att det var praktiskt möjligt. Sedan blev jag bara mer gravid. Och ännu större. Och ännu tyngre. Och för två veckor sedan upplevde jag mig pressad till min yttersta gräns och kände mig så oerhört less. Och sen fick jag uppleva det helt otänkbara. Jag blev ännu tyngre, ännu längre pressad. Kroppen knakar, gnager, vibrerar av ansträngning och blodet och luften i kroppen försöker förtvivlat röra sig runt, men fastnar och sackar, så att mitt huvud blir tungt och bröstkorgen kämpar förgäves med att orka försörja mig med tillräckligt mycket luft att jag orka kunna resa mig. Kanske stå en minut, bara så jag kan ta på mig byxorna. Gå till toaletten.

Och så trycket. Det fysiska inre trycket. Jag känner barnens hårda små kotor, ben, rumpor och knän, tryckas mot mina ben. Skava mot bäckenet. Trycka som blixtar mot mina ljumskar och mot blåsan. Och tyngden, som ligger ända ut, cirka 1½ dm utanför min kropp. På en plats som egentligen inte finns, ute i den till bristningsgränsen, utspända magen. En plats som inte innefattas av muskler eller senor, utan bara är ett enormt tungt fristående påhäng som inte hänger ihop med resten av kroppen. Så om jag ska vända mig i sängen om natten, måste jag stödja upp magen, hålla om barnets rumpor och huvuden och försöka flytta med mig de över fem tio kilo som ligger där. Där på platsen i min kropp som egentligen inte finns. Men den huserar där ändå, innanför mitt skin, sliter och drar i de tunna trådar från huvudskeppet. Och i en förflyttning till min andra sida så känns det som att tyngden nästan krossar diafragman och huvudpulsådern. Och det lilla som finns i min magsäck trycks upp och hamnar i munnen. Kräk eller syra. Ibland kan bara barnens rörelse trycka upp mat i halsen på mig.

Och trycket mot alla huvudkärl, nerver och blodomlopp. Som gör att det känns som att jag snart inte fungerar som människa. Mina ben domnar bort om jag sitter med 90 graders vinkel, för tyngden är för stor. Och trycket mot sittbenen, av att det ligger två hela barn och trycker. En riktad, centrerad tyngd, rakt ner på sittbenen. Sittbenen som annars ska stötta upp en vanlig kroppssvikt, ska nu hålla uppe denna koncentrerade chockartade vikt. Så när jag reser mig så är gravitationen min största fiende. Allt ramlar ner och slår hårt och obehagligt rakt mot bäcken, sittben, ljumskar och fram mot den plats som inte finns, magen, som stretar i skinnet för att hålla ihop.
Och sen min korsrygg, så på något omöjligt sätt försöker kompensera tyngden av allt som ligger framåt. Den jobbar och jobbar, men avlastas aldrig. Inte ens när jag ligger ner, för tyngden från den enorma magbördan är ihopbunden, statiskt, med ryggen.

Om inte detta vore nog, så ökar allt tryck, smärta och obehag, när barnen rör på sig. Och det vill säga nästan ständigt. Då trycks och späns skinnet, kroppen, benen, blodet och luften – allt till en gräns som är näst intill outhärdlig. Och det tunna, tunna skinnet späns ut ytterligare ett par centimeter av djärva fötter och knän som hävdar sin plats. Magen står bokstavligen i fyra, fem hörn av knöliga kroppsdelar som slår och gnider. När jag sitter ner så känner jag barnets rörelser genom skinnet på min överhängande mage mot mina lår.

Så det jag orkade för bara en vecka sedan, är nu också slut. Jag orkar nästan inte ens samtala med människor, sittandes. Allt som tar energi från mig känns oöverkomligt, alla situationer som innebär att jag inte närsomhelst kan lägga mig ner. Somna en stund. Bara andas, flåsa. Försöka överleva, finnas. Jag skulle göra en macka igår förmiddag. Innan den var klar grät jag, för att jag hann bli så andfådd och få så ont innan jag var klar. Och ändå vilade jag en stund på pallen under tiden.

Så om jag för en två veckor sedan var förtvivlad och less, så är jag nu nästan bara förtvivlad. Att vara less känns som en lyx, för det betyder att man fortfarande har ett grepp om hur man vill må. Och att bäva för förlossningen börjar också bli en lyx jag inte kan unna mig. Att oroa mig för smärtan och ansträngningen börjar kännas lika absurt som att man skulle oroa sig för ansträngningen det skulle innebära att bli uppdragen i en räddningshelikopter om man befann sig i sjönöd i ett svart, kallt stormigt hav.


Måndagen den 9 februari 2009

Idag är det precis en vecka sedan förlossningen. En vecka sedan de äntligen gjorde sitt inträde i våra liv. Lilla flickan och lilla pojken. En enda vecka sedan. Och en hel, svindlande evighet sedan.
Jag sitter här som en helt ny människa, eller rättare sagt; Som min gamla människa – den person som under de drygt sista fyra månaderna av graviditeten brutalt skuffades undan och övertogs av något som inte var jag. Gravida Helena. Tvillinggravida Helena. Trötta, ledsna, begränsade – och tillslut håglösa och förtvivlade Helena. För en vecka och en dag sedan var det fortfarande så. Jag var fortfarande hopplöst gravid och resan till andra sidan verkade så oåtkomlig och oöverstiglig, att ångesten och mörkret hela tiden fladdrade för mina ögon, tillsammans med tröttheten och håglösheten.
Det bokstavligen hissnar i min mage vid åtanken på denna ofattbara förändring, under denna obeskrivliga vecka. En vecka som haltande skulle kunna liknas vid en lång, omvälvande resa till inte bara ett annat land och kultur, utan också till en annan tid och dimension.

Jag är inte gravid längre. Jag sitter här, obesvärat på min stol och känner mig fjäderlätt och har nästan en flygande känsla i kroppen. Att jag var med om mitt livs smärtsammaste och totyrlikande dygn samt månader av ständigt börda och obehag bakom mig för bara en vecka sedan har kroppen redan glömt, som om det bara varit en ett litet komma. Något litet och obetydligt som inte är värt att hänga sig kvar vid.

Det finns fler dagboksanteckningar från första tiden med Signe och Henry som jag gärna dela med mig av - så håll utkik. Det kommer!

tisdag 27 april 2010

Var lycklig, en sekund

Underskatta aldrig betydelsen av att vara lycklig ett ögonblick. Om så bara för en sekund.

Det kan komma vid de mest oväntade tillfällen. Solen som letat sig fram till kinden. Ett djupt andetag frisk luft på väg till bilen. Ett glädjestrålande leende från ett nyvaket barn. Ett omtänksamt sms. En god kaka till kaffet. En pust av väldoftande blommor. Ibland måste vi låt oss känna hur vi får vara precis här och nu. Att ingenting annat existerar.
Fint tänkt, i alla fall.
Sedan kommer dagens fullkomliga meltdown. Vi hade kommit hem från dagmamman då Henry plötsligt bestämde sig för att han inte skulle följa med in i huset. Ursinnigt rasande kastade han sig bakåt på golvet stel som en pinne, hamrande med armar och ben. Jag försökte avledda hans raseri med en bil. Tårögd, smågnällande och med galen blick accepterade han den efter en stund - lagom tills Lenoard kvickt ryckte den ur handen på honom. Så Henry fyllde lungorna på nytt och skrek ännu högre. Jag blev ursinnig less på allt skrikande, så jag skrek. En kort stund, men tillräckligt länge för att Leonard också skulle börja skrika. Så då passade Signe på att skrika också, för att sympatisera med oss andra.

I ekot av detta fullkomliga vansinnesliv, så dök tanken upp igen, medan de åt sin gröt och bjöd på charmladdade léenden. Som en god vän sa till mig idag: "Jag är lycklig varje dag, inte över allt och inte hela tiden, men minst en gång varje dag gör något/någon mig lycklig."

Och bara för att man är olycklig, förtvivlat rasande, ett par gånger om dagen - så betyder det inte heller att man däremellan kan vara lycklig. Bara för att det jobbiga är brutalt kännbart, så behöver det inte väga tyngre i vågskålen mot dagens slut. De lyckliga stunderna är sin vikt värda i guld. Men man tappar så lätt bort dem.

Lyckan är inte mindre värd för att den bara varar en sekund.

måndag 26 april 2010

Hårångest

Alla ni som drabbats av det vet vad jag menar. Det känns liksom fel. Och samtidigt helt och fullständigt ... tråkigt! Man tror att man sätter sig i stolen, helt förutsättningslöst. "Skönt att fräscha till sig lite, tänker man".

Men ACK vad man bedrar sig.

I sitt djupaste inre ruvar man på en inre drömbild, av hur man det här gången ska bli häpnadsväckande vacker!
Att frisören just den här gången bara ska förstå.
Bara veta. Den här gången händer det.

Ett problem. För att kunna förklara hur man vill ha det borde man ha viss kunskap om klippningens älda konst. För att säga rätt termer, sätt fingret på vad det egentligen är man vill -som betyder att jag beskriver exakt just det jag ser framför mig i mitt huvud. Tankeläsning efterlyser jag på frisörutbildningarnas kursprogram. Hur är det tänkt att en vanlig dödlig någonsin ska förklara för ett proffs något som den dödliga egentligen inte vet ett jota om? Om inte frisören är en ursinnigt bra gissare, så är det dömt att misslyckas. Antingen ser man ut som en ärtig Hillary Clinton, eller lika grå som att man aldrig varit där.

Tårar. Ja, varje gång. Faktiskt. Jag kan aldrig komma hem från en klippning utan att fälla en eller annan tår. Av besvikelse. Jag vet inte riktigt varför. Kanske står det för något mycket djupare. Min enorma förmåga bygga upp förväntningar eller bristande självförtroende gällande utseendet kontra forna graviditeter, vem vet? Fast jag har helt enkelt valt att kalla det vid sitt rätta namn. Hårångest.

Men så finns det en tröst. Som smäller högst. Det är när duetten Signe och Henry jublande i fyra tonarter välkomnar mig i dörren när jag kommer hem. Ler sina bredaste leenden. Och supertenoren Leonard vill visa mig sina djur, Henry ett upphittat skräp och Signe en färdigtuggad skosula. De skiter fullständigt i mammas hår. Jag duger precis som jag är.

PS. Och att mannen säger att man är snygg. Det är inte så pjåkigt det heller.

lördag 24 april 2010

Att be om hjälp är en konst

Det enda riktigt allvarliga råd jag har till tvillingföräldrar och alla med flera småbarn är: Be om hjälp. Be om hjälp. Be om hjälp!
Att be om hjälp är inte samma sak som att ge upp. Att be om hjälp är en konst. I överlevnad.
Vi bor i ett land där människor ofta erbjuder sin hjälp, men inte vet hur de ska verkställa det. Vi har ett komplicerat förhållande till hela hjälpprocessen. Vi är väldigt osäkra inför både att be och ge hjälp. När vi ska ge hjälp väntar på inbjudningar och förfrågningar - och samtidigt väntar den hjälpbehövande på inititativ från andra och på heliga försäkringar om att man inte besvärar. Det är en hel vetenskap att be om hjälp i detta vackra land Sverige. Vi dansar runt varandra trevande i vår osäkerhet.
Vad är det värsta som kan hända? Att folk blir besvärade? Att de säger nej? Om de blir besvärade så är det vuxna människor som själva kan ta ansvar för den känslan.

Men frågar jag inte riskerar jag missa att folk faktiskt säger ja för att de VILL säga JA. Men framförallt riskerar jag mig själv och min familj. Vårt liv och vår livskvalité.

När man har minst tre småbarn, så är man alltid minst en vuxen för lite. Ge mig oändliga goda råd, men oavsett hur kompetent man är som förälder, så saknas ändå en person. Den fysiska personen. En som kan lyfta, mata, byta blöja.
Man kan uppleva att det inte finns någon att fråga. Men det gör det. Bara att man kanske inte har någon nära vän eller släkting att fråga - och med nya människor är tröskeln högre och det tär på stoltheten. Men stolthet på skam är ett lågt pris för den hjälp som du och dina barn är värda.

Att be om hjälp är inte samma sak som att ge upp. Att tappa kontrollen är inte samma sak som att misslyckas. Att se sitt hem förfalla är inte samma sak som att inte bry sig om. Att känna sig otillräcklig är inte samma sak som att göra fel. Att människor inte förstår detta, gör inte att det mindre sant. Det är att befinna sig i ett undantagstillstånd under småbarnsåren, där överlevad gäller.
Vi får för oss så mycket. Tror att vi så lätt ramlar utanför ramarna. Blir besvikna på oss själva. Tänk om vi kunde låta bli med det, vad mycket energi vi skulle spara.

Så BE OM HJÄLP. För din egen skull, men framförallt för dina barns skull. Att be om hjälp är inget att skämmas för. Det betyder inte att man ger upp. Det betyder att man är en ansvarstagande förälder. Som gör det som krävs för att kunna ta hand om sin familj.

fredag 23 april 2010

Stjärnögon

Aprilnätterna är stjärnklara i år. Mörkt och stilfullt blinkar de mot oss. Med häpnadsväckande skärpa glänser de. Stjärnorna. De berör oss.
Får oss nästan känna vördnad. Får oss känna små. Del av något som är större. Något vi aldrig fullt och helt kan förstå. Visst kan det vara en lättnad? Att kapitulera och acceptera? Jag förstår inte allting här i världen, tänk, men jag lever ändå.

Barns blick är människans stjärnor på jorden. Gnistrande av liv och med snillrik skärpa möter de vår blick. Så helt egna, men ändå en del av oss. Bär på sitt eget inre liv, aldrig förr skådat. Sina tankar, som är bara deras egna, men ännu inte färdigformulerade. Inte färdigpacketerade, märkta och sålda.

De små stjärnblickarna ser på världen, häpna och oförställda, som vi vuxna vore på en annan planet. Och än hur vi vuxensläktet kämpar och försöker, så förstår vi dem inte till fullo. Stjärnögefolket. Så det är bara för oss att acceptera. Kapitulera. Kanske nästan lättat tänka; Jag kan inte förstå allt om mitt barn. Barnet är sitt eget, fulladdat med idéer, känslor, strävan och liv. Jag kan gissa, men jag vet aldrig riktigt vad som blänket i ögonen betyder. Men vi möts ändå, stjärnögat och jag. Vi hör ju ihop. Om än våra världar är ljusår ifrån varandra, så hör vi ihop tätt sammanflätade. Och tillsammans bildar vi något vackert. Som oavsett vad som händer här på jorden är beständigt. Som stjärnbilder.

torsdag 22 april 2010

Småbarnstrix

Fattig och eländig småbarnsförälder som man är, behöver man vara fiffig. Men inte för fiffig, för det tar tid. Inte Ernstfiffig eller Timellfiffig. Alldeles för avancerat. Och dyrt, framför allt!
- Jamen köp det här enormt hållbara (svindyra) materialet och skruva med din (svindyra) skruvdragare och annat bluttenblä som ingen har råd med.
Nej, jag menar fiffig på riktigt! När man faktiskt sparar grova pengar på att inte gå ut och köpa färdigt, eller helt enkelt sånt som gör det lite roligare och en aning mer praktiskt.

Så nu, mitt första tips: Bäddmadrasser!
Ni blir förvånade vad sådana övergivna, tråkmadrasser kan användas till. Ett speciellt riktat tips till tvillingföräldrar:


Gör din egen tvillingskötbädd av en bäddmadrass.
(Fungerar lika bra för enlingar.)

- Ta fram en bäddmadrass (eller tigg till dig en av förälder, alternativt valfri släkting eller vän om du ser har någon skräpa i en skrubb).
- Köp vaxdukstyg, passa på på rea. Hamstra, om du har råd. Gärna sådant vaxduk som känns mer som tyg.
- Klipp ut valfri storlek på bäddmadrassen. Ta lite spillbitar och lägg ute på kanterna och fäst lite löst. Till tvillingföräldar: Klipp den ovanligt bred. Måtta gärna med dina barn. Gör det som en rolig lek.
- Klä in den i vaxdukstyg (om du inte vet hur man gör det på bästa sätt med en symaskin, så fråga någon som faktiskt lyssnade på syslöjden eller gör som jag; improvisera).
- Klar!

Vidare kan man göra en reseskötbädd av en bäddmadrass, lite mindre, smidigare format. Du kan också sy på vanligt tyg och ha som lekmatta på golvet. Mycket skönare än filtar som trulsar ihop och samtidigt inte som en vanlig madrass som det är fallhöjd ifrån för små instabila nysittande knattar. Till sist, man kan också använda dem som sittbäddar i vagnar, inklädda i fint tyg. Skönt att ligga på när man ska sluta med mjuk- eller hårdliften.

Så, sätt igång och sy. Var trixsmart! Man känner sig som ett geni efteråt!