Var lycklig, en sekund

Underskatta aldrig betydelsen av att vara lycklig ett ögonblick. Om så bara för en sekund.

Det kan komma vid de mest oväntade tillfällen. Solen som letat sig fram till kinden. Ett djupt andetag frisk luft på väg till bilen. Ett glädjestrålande leende från ett nyvaket barn. Ett omtänksamt sms. En god kaka till kaffet. En pust av väldoftande blommor. Ibland måste vi låt oss känna hur vi får vara precis här och nu. Att ingenting annat existerar.
Fint tänkt, i alla fall.
Sedan kommer dagens fullkomliga meltdown. Vi hade kommit hem från dagmamman då Henry plötsligt bestämde sig för att han inte skulle följa med in i huset. Ursinnigt rasande kastade han sig bakåt på golvet stel som en pinne, hamrande med armar och ben. Jag försökte avledda hans raseri med en bil. Tårögd, smågnällande och med galen blick accepterade han den efter en stund - lagom tills Lenoard kvickt ryckte den ur handen på honom. Så Henry fyllde lungorna på nytt och skrek ännu högre. Jag blev ursinnig less på allt skrikande, så jag skrek. En kort stund, men tillräckligt länge för att Leonard också skulle börja skrika. Så då passade Signe på att skrika också, för att sympatisera med oss andra.

I ekot av detta fullkomliga vansinnesliv, så dök tanken upp igen, medan de åt sin gröt och bjöd på charmladdade léenden. Som en god vän sa till mig idag: "Jag är lycklig varje dag, inte över allt och inte hela tiden, men minst en gång varje dag gör något/någon mig lycklig."

Och bara för att man är olycklig, förtvivlat rasande, ett par gånger om dagen - så betyder det inte heller att man däremellan kan vara lycklig. Bara för att det jobbiga är brutalt kännbart, så behöver det inte väga tyngre i vågskålen mot dagens slut. De lyckliga stunderna är sin vikt värda i guld. Men man tappar så lätt bort dem.

Lyckan är inte mindre värd för att den bara varar en sekund.