Hjärtats årstid

Våren är sen i år
snön ligger jämn på marken
Nätterna är sträva med sin kyla
dagarna kalla och klara

Våren
Är svår i år
Vemodet ligger tungt i ett av husets hjärtan
Nätterna är hårda och onda
Dagarna bländar skarpt med sitt ljus mot ömtålig själ

Våren
Undra när den kommer?
Ett smärtsam hjärta behöver en drillande frid
En ljus tröst i strävsam vandring
Övriga husets hjärtan behöver lättnad och frihet
Nya idéer och ytor att spränga med sin yra lekfullhet

Alla behöver en vår

Men för vissa hjärtan kommer den kanske inte såsom den brukar i år

Men oavsett hjärtats årstid
Så kommer snart naturens knoppar att brista, nya fåglar att pipa och grus att knastra
Oavsett tunga hjärtan
Så kommer barnens hjärtan skutta
Och sjunga vårens sprittande sång

För våren
Den kommer
Och barnen
är livets underbara vår

Energiknippets lysande kraft

Om du tänker dig en balansvåg. I ena skålen ligger ett stort, tungt knippe energi. Knippet får hela vågen att tippa av sin intensiva tyngd. Och det en enda som kan väga upp den intensiva energin i den ena skålen, är lika mycket energi i andra skålen. Energi kärver energi. Det är de enda som får balansen att återställas.

Vi har en son. En fantastisk fin och sprudlande livfull son, som heter Henry. Hela hans väsen är som ett knippe energi. Vår andra två barn har också en hel del energi. Ja, alla barn har mycket energi. Men Henry han har inte "mycket energi". Han ÄR energi.

Om Signe och Leonard är två stycken riktigt rejäla strålkastare, så är Henry som uranet i ett kärnkraftverk. Jag är kanske som ett ganska starkt lysrör. Och Fredrik är för tillfället mer som en  LED-lampa i ett vitrinskåp. Det måste liksom vara dunkelt i rummet för att se honom lysa.

Vår familj är lite i energimässig obalans för tillfället, kan man säga. Att vara med Henry, kräver energi. Att vägleda honom, att leka med honom, att gränssätta och trösta honom. Allt kräver väldigt mycket energi. Hans ögon ser allt, hans sinne uppfattar allt. Han testar allt, han frågar om allt, han är nyfiken på allt. Och han gör ALLT med ljusets hastighet och med 100 procent frenesi.

Henry är fantastisk.

Han kommer att kunna komma hur långt som helst, bli vad som helst. Astronaut, stadsminister, konstnär, fotbollsproffs, kärnfysiker. Men denna underbara förmåga har sitt pris. Priset som måste betalas av föräldrarna, varje stund av varje dag som vi är med honom. Energi, energi och energi. Annars skenar han iväg som en förarlös racerbil. Inte vårdslös eller oregerlig. Bara väldigt energisk.

Denna motor måste styras, stöttas, älskas och vägledas. Och detta kan endast ske med hjälp av väldigt mycket kraft och engagemang.

Kära gode Gud, hjälp oss. Vi har en hedersam uppgift som föräldrar. För det är en ära att ha Henry som sin son. Men vi kämpar med energi-balansvågen. Den kommer i väldig, väääldig gungning ibland. Man vill ge honom det bästa. Men vardagen, livet, måenden - blir hinder på vägen. Det ockuperar vår energi. Riktar den åt ett annat håll.

 Men kampen är värd varje droppe. För hans lysande kraft gör vår värld så ofattbart vacker.

Vår vänskap är som svalorna

Att avnjuta en helg i goda vänners lag, är nog lite som när Karlsson på Taket lägger in sig på rundsmörjning. Man får en varm och skön känsla i själen, glädje i hjärtat och en ljust minne att suga på som en delikat karamell hela veckan lång. Och långt längre därtill.

Att inte bo i samma stad som några av sina finaste vänner är ju sannerligen trist, men fördelen är när dessa gyllene helger dyker upp ibland. Då man får dela livet en stund med varandra. Koncentrerat och ostört. Som ett koncentrat av vänskap.

Och det är just detta med "delande av livet" som gör speciella vänner ... så speciella! Att vi verkligen delat så oerhört mycket roligt och fint tillsammans, men också delat smärtsammaste sorg. Vi häpnar när vi tänker på allt vi varit med om.

Vi som lever vardagen på helt olika platser, med olika människor och sammanhang. Men ändå hur djupt sammanflätade våra liv är med varandra. Vår gedigna historia är som en detaljrik vävnad som växt fram genom åren, med slitstark tråd och vackra färger som motsvarar alla våra likheter såväl som olikheter.

Vänskap är i sanning en gåva. Och det är när den är kravlös och fri, som den blir så stark och djup. Vänskap går inte att begära eller kräva av någon, för då flyr den som ett skadeskjutet djur. Vänskap ska skäppas fri som svalorna i skyn. Åren kan gå och molnen passera på himlen. Så träffas man igen en helg. Och upptäcker hur detta koncentrat av vänskap är värt så oändligt mycket mer än 3000 ytliga vänner på Facebook.

Så kramade vi varandra hej då för denna gång. Och se så vackert vår vänskap svävar omkring i skyn.

Vackert hjärta

Jag fick idag göra ett fint möte. Med min äldste sons empati. Leonards ömma, vackra hjärta.

Han hade en vän på besök som var arg och besviken. Och Leonard försökte med hela sin sexårings förmåga att göra sin vän glad igen. Han berättade med liv och lust om hur rolig vår pulkabacke är, med den tvära, snabba kurvan. Han erbjöd vännen att åka med honom eller åka själv, vilket han än helst önskade. Han lät vännen ta den bra Snowracern. Själv tog han den gamla svarta utan broms.

Jag tror aldrig jag är så stolt över mina barn som när de visar sann medkänsla. Sen är det självklart så att mina barn, precis som alla barn, mestadels tror att de är världens medelpunkt och roffar åt sig den största kakan och coolaste leksaken, så ofta de kommer åt. Ja, vid närmare eftertanke skulle jag bli orolig om de INTE var själviska allt som oftast, för barns själviskhet tyder på en sund och viktig självkänsla.

För empati och självkänsla är ju bästa vänner. Är man trygg i sig själv, kan man också bjuda till. Uppoffra sig. Våga gå in i någon annans känsla utan att vara rädd att tappa bort sig själv.

Genom att till exempel låna ut den bästa Snowracern. Kunna lägga sina egna behov åt sidan en stund till förmån för sin vän. Så han blir glad igen. Det är något som många vuxna skulle behöva lära sig mer om.

Leonard. Ett sådant vackert hjärta som den strålande vårvintersolen lyste på idag.

Formel 1-liv

Sprängfull. Livet begär varje fiber av mitt medvetande. Ockuperar huvud och hjärta i ett dåraktigt tempo.

Jobbet ångar på som ett skenande tåg. De två guldlockiga fyraåringarna är ändock lika ihärdigt i uppror med världen när jag kommer hem. Sexåringen har fullt lika många världsproblem att lösa och känslomässiga kaos att reda ut. Dessutom maten behöver trollas fram. Rumpor torkas. Matsäckar packas. Vantar torkas. Almanackor bevakas och bensin fyllas. Räkningar betalas, disk diskas och mat inhandlas. Syskonbråk lösas.

Ett slags ofrivilligt Formel 1-liv. Men inte med en mållinje som är en linje efter x antal varv. Utan en mållinje som sakteliga mognar fram.

Jag tror den här Formel 1-bilen måste unna sig lite choklad ikväll. För resan är lång.

Myten om det goda livet

Vad är ett gott liv? Vi famlar efter detta. Vi provar oss fram på olika sätt. Mestadels baserar vi vårt innehåll för det goda livet på någon sorts jämförelse med andra. Vi sneglar stressat på varandra och stämmer av. Jaha. Aha. Okej. Så ska det visst vara. Så ska man visst göra. Det ser roligt ut. Eller. Det verkar vara bra. Eller. Det ser lyckat ut. Vi använder varandra som facit. Men vi erkänner det sällan.

Vill gärna se det som vi tar vår egen väg. Liksom: "Vi gör det som känns bäst för oss". Men, nej. Vi vill inte göra fel. Inte missa något. Lägga ut fina bilder på Facebook. Eller, helt enkelt känna oss nöjda med oss själva. Vara de bästa föräldrarna. En lycklig familj.

Och i ivern efter detta så glömmer vi att lyssna inåt. Stanna. Rannsaka för vem och varför vi gör det vi gör. Om vi gör det för att vi vill det, då tror jag att det föder glädje och skapar en god cirkel. Trivs vi, så trivs våra barn. Om vi gör det för att vi tror att vi vill det, så föder det stress. Prestation. Ibland tror jag vi gör saker bara för att om vi inte gör dem, så är det som att vi missunnar våra barn allt det härliga.

En sådan tankekullerbytta! Vi missunnar dem ingenting, vi bara skapar en bild av det vi tror är det bästa. Jagar myten om ett gott liv.

Istället blir vi stressade föräldrar. Och stressade föräldrar är as-kassa föräldrar. I alla fall är jag det. Så. Därför struntade vi i våra eventuella planer i lördags och bar lite ved istället. Aktiviteterna får komma när de kommer. Liksom mogna fram.

Än så länge är vi nöjda med att klara av en hel lördag vid gott mod. Man kan inte stressa fram en frukt att mogna. Och än så länge har vi nästan inga mogna äpplen att plocka på livets aktivitetsträd.

Vi försöker koncentrera oss på att leva. Kanske går ut på gården i snön en stund. Ligger en liten extra stund i sängen och kittlar dem på magen. Det är en aktiviteter som jag behärskar. Riktigt bra, faktiskt.

Gammal hederlig kärlek

När ens små är sjuka. Så blir man plötsligt mamma de lux. Dels så blir, i alla fall våra barn, väldigt mammiga. Som vore den lilla sjukligen en utbyggnad av min egen kropp. Som ett plåster, en andra hud. Och dels så lägger modersinstinkten in en extra växel. Ibland av oro, men oftast av en överväldigande, ja smått överjordisk, sympati och empati med de små. Det är som sjukdomen satt i ens egen kropp, nej, värre. Mer som att man kräver ett veto mot att sjukdomen ska få drabba ens ömmaste punkt.

Det är faktiskt något fint med att få uppleva denna sida hos sig själv. Att bry sig om en annan så mycket att det fysiskt värker i kroppen.

Visst är det jobbigt och drygt när barnen är sjuka, men fullt lika väl känner man sig som något av en urmoder när man vyssat en feberhet kropp, torkat kräk eller gett hostmedicin och märker att den lille somnar gott.

Kanske har hjärnan något belöningssystem för att vi ska stå ut. Ett hormon som löser ut när ens avkomma är i fara. Eller. Kanske är det bara hur helt vanlig, osjälvisk kärlek fungerar. Så enkel och basal och samtidigt (i vårt samhälle idag), tämligen extraordinärt och unikt så att vi förvånar oss själva. Gammal hederlig kärlek.