Förkyld i själen

Vad är egentligen återhämtning? Det spontana svaret är enkelt: Att vila och få kroppen att må bra. Men sedan kommer, hur?Jag gick ut i skogen idag. En långsam promenad. Satte mig på en stubbe i en glänta. Fågelkvittret var intensivt. Molnen sprack upp och solen letade sig ner mellan trädtopparna. Solstrålarna hittade mig där jag satt på min stubbe och grubblade på detta med återhämtning. Höll upp det och plockade isär det.
Om man är förkyld så behöver kroppen fysisk vila. Att man håller sig så stilla som möjligt för att kroppen ska arbeta i fred och bekämpa sitt viruskrig. Men om man är förkyld i själen då? Tung i kroppen och i hjärtat. Vad behöver man då? Själens återhämtning är av en annan karaktär än den kroppsliga. Det är uppenbart, men inte helt okomplicerat.

Kanske är det att göra saker i sin egen takt. Men hur ska jag komma fram till vad som är min takt? Det var så länge sedan jag gick i min egen takt, så jag vet inte riktigt längre.

Kanske är det att slippa följa en massa "borden". Men hur gör man då när ens "borden" bor i inuti huvudet? Hur återhämtar jag mig från mina egna tankar?
Kanske är det att tillåta sig må dåligt i själen ett tag, för att sedan ha möjlighet att tillåta sig att må bra igen? Att inte kämpa emot det, utan omfamna det. Inte skapa undanflykter och ursäkter. Låta bli att ha det obligatoriska dåliga samvetet för att man inte gör rätt för sig. Inte känna sig som en latmask och ynklig arbetssmitare.
Utan att det är precis som när man är rejält förkyld. Acceptera att soffan är det enda alternativet i fem dagar, för att man den sjätte dagen ska kunna börja resa sig igen och må bra den åttonde dagen. Men om man försöker resa sig redan den tredje dagen för att man tycker att det borde vara tillräckligt - så snurrar det i huvudet - och man blir ännu sämre resten av dagen. Man gör ofta misstaget och tror att det går att styra sjukdomsförlopp med tanken. Att viljan att bli frisk ska vara tillräcklig för att det ska ske på ett slag. Viljan att bli frisk kan säkert ge näring till läkningen, men det kan inte styra över den.

Kanske är det att inte ha så bråttom att må bra - fast ändå vara helt övertygad om att jag kommer att må bra. Kanske är det så man går i sin egen takt? Jag kommer inte ifrån alla mina "borden", men jag kan försöka hålla dem i schack, genom att försöka lyssna mer i hjärtat än i huvudet.

Min största tanke som landade i knäet på mig tillsammans med solstrålarna, där jag satt på min stubbe i skogen var: Jag vill må bra! Jag vill vara full av kraft!

Acceptans.

Jag är en person som vill må bra. Jag har en förkylning i själen och det är inget farligt. Så om jag accepterar det, så har jag möjlighet att må bra. Snart.