Den nyföddas kokong

Jag träffade en treveckors bebis idag. Han låg där på rygg och vevade med sina tunna armar på den mjuka fårfällen. I rummet hördes mjuka toner av en speldosa, som var i form av en färgglad mjukisfigur. De lätta tonerna skapade en lätt magisk stämning i rummet. Tonerna var mjuka och sköra, precis som bebisen och hans föräldrars genuina ömhet för sitt lilla barn. Den lilla gossen använde all sin styrka och koncentration han kunde uppbringa i sin treveckorskropp för att ta in intrycket från mjukisfigurens ljud och färg. Han stötte ifrån sig små knorrar och stånkar i sitt hårda arbete, tills han blev alldeles färdig och ändrade ljud.

- Mamma! ropade han, fast i form av ett darrigt litet skrik. Då kom mamma och han stillade sig förnöjsamt vid hennes bröst.I denna lilla kokong var allting stilla och skyddat. Stadens aktivitet, som egentligen fanns bara några meter från lägenheten, tycktes tillhöra en annan väld. En annan tid.Och tanken på mina egna nyfödda barn lägger sig som en varm filt om axlarna. Den ömhet, lycka och fullkomlig berusning på livet går inte att beskriva. Det är som att det som förut var inuti, istället finns utanpå. Man har insett att denna lilla livsgåva är mer värd än ens eget liv, vilket gör en skör, blottad, livrädd, totalt närvarande och överlycklig. Den stämningen gick att ta på i rummet, så tydligt att jag hade kunnat fånga lite med handen och stoppat i fickan.
Tanken på mina egna barn i sitt nuvarande tillstånd känns också som en fullkomlig, nästan komisk, kontrast. Mina barn, därav som alla är under fyra år, vet redan så oändligt mycket om livet. De har redan upplevt så mycket. De vill så mycket. De tränar på sociala regler, dänga till någon med en spade, bråka om samma leksak, leka, hitta sina skor, kramas och äta med sked.

Att vi föds så små och stillsamma är ett brilliant upplägg. För tillsammans med detta lilla liv så växer föräldrarna. I början är de små och bräckliga. Om ett år är de robusta och aktiva. Precis i samma takt som deras barn går från en inomhusdocka till en pojke med smutsmustasch och munnen full av nyplockat grus.

Hos de nyblivna föräldrarna som jag träffade idag, så är pojkens smutsmustasch oändlig avslägset. Men när barnet plötsligt fyllt ett år - så tycks ingen tid ha passerat.

Och då kan jag bara ana hur svindlande det känns när mina barn fyller arton.