Att blåsa på en maskros

- När jag blir stor ska jag äta glass och tårta till middag, sa Leonard till mig imorse.

- Mmm, svarade jag. Han funderade lite till.

- Det är ju vuxna som bestämmer saker, fortsatte han. Och jag är mindre än tje å ett halvt, och när jag blir bebis, då blij jag äldre än Linda som är förti!

- Eh, njaa ... säger jag tveksamt och reflekterar roat över Leonards intressanta kronologi.

- Ska du jobba idag? frågade han sedan.

- Ja.

- Jag ska också till mitt jobb. Och mina kollegor också. Vet du, jag och min kollega försökte sätta på oss skorna själva igår, men det gick inte!

Vi satte oss vid gröten och han tittade på jordgubbssylten och såg drömmande ut.

- Vet du? Jordgubbarna ramla ner i avloppet och så var dom sååå sams, och så kjamades dom!

Jag tittar på Leonard och skrattar. Han har så många tankar, att han nästan inte hinner säga alla i takt med att de dyker upp. Han testar otippade ord som "kakrecept" och "traska iväg" (fast han säger förståss "tjaska iväg"). Men psykbryten är förvisso lika många. Det finns ett genomgående koncept på psykbryten. Att välja att vilja någonting som han blivit nekad till och sedan kräva det med förvånandsvärd uthållighet och fruktansvärt gnäll och långdragna skrik.

Känner någon igen sig, kanske? Vid godishyllan i mataffären kanske?

Och så mitt i allt inre kaos så håller Leonard på att bli en pojke. Han förvandlas, mitt framför mina ögon från bebispojke - till en riktig pojke! En pojke som har intressen och drömmar och kan planera och ha åsikter och säga ord som "kollegor"! Han upplever saker just nu som han kommer minnas hela sitt liv.

Leonard älskar att blåsa på överblommade maskrosor - precis som alla barn. Han blåser och blåser och blåser. (Han är en aning bekymrad över att de ska ta slut, men inser inte att det vitabeklädda fältet brevid vårat hus inte är snö i juni - utan överblommade maskrosor). Leonard upplever att blåsa maskrosor och det kommer han minnas resten av sitt liv. För att han nu är en pojke, som börjar samla små minnen och viktiga delar av sin barndom i sin erfarenhetsryggsäck som han kommer bära med sig hela livet. För att blåsa på maskrosor är helt nytt för honom. En upptäckt. En skatt, värd att spara, oavsett om man anser det som vuxen eller inte.

När jag lade mig på rygg på vår gräsmatta idag och tittade upp på himlen så dök en sådan liten del från min barndom upp. Hur det känns att ligga i gräset och känna lukten av jord och gräs. Hur ljuden blir lite dämpade. Hur rogivande det är. Hur annorlunda världen och omgivningen det känns, bara genom att ligga på rygg på gräset.- Mamma, mamma!! Lukta på den här, sa han och tryckte upp en syrén i näsan på mig.

- Och kameran ska lukta på den också! sa han och la syrénen vid vad Leonard ansåg vara kamerans näsa, alltså linsskyddet.

Leonard lär sig hur underbart syréner doftar. Det är en upplevelse som han kommer bära med sig genom hela livet.

Och påminna honom om den där sköna känslan av obekymrad barndom .