Att vara mor

Jag är en mor. Som blir väckt i tid och otid. Jag bär på mat och barn, städar och diskar tills ryggen kroknar. Jag har alltid en tid att passa. Barn att kolla. Alltid något att bevaka. Att planera. Att förutse. Alltid ansvarig. Alltid i vägen. Aldrig nära, nära nog.

Jag är mor. Alltså har jag alltid tusen miljoner frågor att svara på. Vad är klockan? Varför är klockan sju? Varför finns tiden? Är sju ditt favoritnummer? Är du sju år? När var du sju år? Hur länge är det tills jag fyller år? Vem vann i stora (läs: melodifestival) finalen? Vem röstade du på? Varför det? Vem var sämst? Vem tycker du mest som? Varför det? Varför lånar du alltid pappas skor när du ska ut med soporna? Varför är din mage så mjuk?

Jag är mor. Så min plats på jorden är numera given. För åtta år sedan var jag bara jag. Då undrade jag ibland vart jag hörde hemma. Vad som var min uppgift, min riktning, mitt mål. För då var jag jag. Hur kan det vara möjligt, tänker jag ibland på. Samma ansikte, samma hjärta och själ. Men ingen hade fötts ur min kropp. Och nu finns här tre tänkande levande individer som kommit genom mig. Som växt i mig. Och som blivit sina egna. De är inte mina ägodelar. Men de hör för alltid ihop med mig.

Det är som att mina barn, är min själs ankare. De håller mig stadigt på jorden. På den plats för jag hör hemma. Hjälper mig att hålla fokus på det som är viktigt. Och att alltid hitta tillbaka till den plats som jag älskar. Den platsen, är med dem.

Idag var det Mors dag. Min man hade köpt en fin mugg som det stod "mamma" på, från mina barn. Som ännu är för små för hantera datum, pengar och högtidsdagar. Han kom på att jag skulle ha presenten innan det var dags för kaffe. Vilket blev precis exakt när jag just tagit striden med min toa-vägrande son att vi faktiskt måste byta blöja. Så han skrek som ett vilddjur i min famn i samma stund som min dotter i förbifarten gav mig presenten, sa ett snabbt:
"Gjattis på mojs da, mamma!" innan hon studsade vidare i en lek. Jag var tvungen att släppa det sparkande vilddjuret som snabbt som ögat smet tillbaka till sin lek.
"Öh, tack", sa jag och tittade efter barnen som försvunnit och mannen som log lite snett. Det blev nog inte riktigt som han hade tänkt. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt heller. Jag som varje år drömmer och hoppas på kaffe på sängen, rosor och annat välbehag. Men. Muggen fyller sitt syfte. Den håller god latte och texten är jag stolt över. För jag är en mamma.

När jag sedan avnjöt en kopp latte tillsammans med min dotter i gröngräset, så sa hon plötsligt.

"Mamma. Du äj den BÄSTA MAMMAN!"
Detta utan att någon reklamfirma dikterat ihop något artificiellt på ett glittrigt kort. Det kom helt äkta och spontant från ett barnhjärta. Då fick jag ett stygn av glädje och omedelbar insikt. Det är ju DETTA som är att fira Mors dag.
"Mamma, föj det äj föj att jag tycker AAAALLJA MEST om DEJ ... och min kompis Elliot."


Äsch. Det får duga.

Ogräs och livskraft

I sex och ett halvt år. Har vi bott i vår vackra by, i vårt fina lilla hus. Med massor av trädgård och små fina ställen. Där de tidigare ägarna omsorgsfullt hade investerat i en trädgård med vackra perenner och slingrande rosor.

Tills 2006. När vi köpte huset. Med ett barn i magen, höggravid. Och snart därefter med TVÅ barn i magen. Ännu mer höggravid. Inte många spadtag som görs i trädgården då inte.

Och denna trädgård har i sex och ett halvt år fått stå och växt. Blivit ett töcken av ogräs och annan dekadens. För under dessa sex och ett halvt år, så har jag aldrig upplevt en enda solig vårsommardag tillsammans med barn som varit ÖVER en ålder av fyra år.

Med andra ord. I sex och ett halvt åt har vi befunnit oss i ett sammelsurium av småbarn. Och intensivt trädgårdsarbete och en klan med små småbarn, är inte en match made in heaven. En halvtimme, nån minut, ibland till och med en timme, har man snärjt åt sig. Svettigt och panikhetsigt slagit åt sig lite ogräs. Krattat värsta skräpet. Slängt en titt på nåt bortglömt hörn. Och sen bara fått titta på hur trädgården växt igen, medan man sprungit efter bollar och hindrat alltför många skedar sand fryntligt ätas upp i sandlådan.

Men idag hände det. En hel dag med trädgårdsarbete. Jag säger det igen: En HEL DAG! Barnen var hemma, de var ute med mig - men de kunde leka själva, fånga sniglar, göra maskhagar och hjälpa mig slänga kvistar.

Det är som magi. Signe och Henry är fyra år och tre månader nu. Idag var första riktiga vårsommardagen i år, som vi var hemma. Så, alltså var idag FÖRSTA gången sedan vi flyttade HIT! Ingen stress, ingen hets inget sandätande, bara något enstaka bråk med spadar. Alltså, en fröjd!

Vårt liv är ganska tufft just nu. Mannen mår inte bra. Jag försöker hålla ihop alla bitar inom mig. Försöker räcka till för barnen, för livet. Att sköta trädgården är inte livsviktigt. Men, att faktiskt KUNNA ägna sig åt trädgården - ger mig livsviktig glädje.

Dagens glada sol hettar i ansiktet. Jag har varit ute hela dagen. Fått ägna mig åt rötter och jord. Fått känna mig lite normal. Fått glädja mig åt barnen som kan reda sig lite själva. Som växt och klarar mer. Och jag får vara en person som kan ha lyxen att ha en trädgårdsdag.

Jag kommer hädanefter inte ha en perfekt trädgård. Men jag får ett aning starkare sinne och ett lite gladare hjärta.

Den inre Fågeln Frid

Jag vill skriva ett par ord om inre frid. Detta besynnerliga, som inte går att köpa för pengar. Inte går att begära eller införskaffa. Den är unik för varje person, skräddarsydd och omsorgsfullt utformad. Så självklart och så svårt.

Den är som en skygg fågel. Den bor inom oss, men för vissa av oss så är den fångad, utsvulten och misskött. Hos andra är den lycklig och fri. Kvittrar vackert och svävar med lätthet fram i själens himmel. Det finns ingen genväg till den. Du kan inte kopiera någon annans. Du måste sköta om din egen fågel Frid.

Jag tror vi alla gör ett val. Ibland inser vi det inte eller förstår vi det inte. Men vi gör hela tiden val, som påverkar den inre Friden.

När vi låter livet piska oss till att göra sådant som vi inte mår bra av. När vi prioriterar sådant som vi egentligen inte vill, men tror att vi måste. När vi stressar, utan att finna ens en liten stund av stillhet.

Det är inte så enkelt, säger du. Jag håller med. Det är inte alls enkelt. Att ha inre frid är ibland att begära det omöjliga. Men vi får inte ge upp, inte sluta försöka. Sträva ditåt. Sticka åt den lilla fågeln ett litet frö ibland. Tills tid och möjlighet finns att få den att leva upp i full styrka.

För om vi ger upp vår frid, så ger vi upp oss själva. Vi tappar bort oss. Vi blir inte trygga i våra egna kroppar. Vi blir människoskal som kan prata och tänka, men vi förlorar vår inre essans.

Vänner, småbarnsföräldrar. Kära, stressade människor. Låt oss vara rädda om oss själva.

Ta hand om den skygga inre fågeln Frid.

Psyktestet

Gårdagen bjöd mig på en och annan utmaning. Om mina fyraårstvillingar hade indiannamn skulle det nog vara Signe "envis snigel" och Henry "hetsiga orkan". Jag och dessa småindianer var hos ögonläkare och i affären igår. Det låter ju inte så märkvärdigt. Men ack.

Man kan se det som att vi bjöd lasarettets olika tysta väntrum på en färgsprakande show. Henry med trumpetande stämma, svajande lockar, petandes på varje dörr och knapp. Sedan Signe trallande korridorerna fram, som hejar på sin kalufs till bror. Väntrummen förvandlas till ofrivillig publik. För vilket man hoppas att de var mycket tacksamma för. Det var ju i alla fall fri entré.

Nåväl. Att vi kom från lasarettet utan att sätta igång brandlarmet får man ju se lite som en triumf, då Henry var en halv sekund från att ge den lilla röda knappen under luckan en litet snabbtest.

Sedan var det affären. Efter att Henry trodde att handlingsstunden var ett Formel 1-lopp med sina lilla vagn, så var det med lättat hjärta vi tillslut nådde kassakön. Då satt de uppflugna som små ugglor längst ner vid änden av bandet och började plocka varor. Någons varor. Inte våra varor. En annan skojig aktivitet var att flytta över våra varor från ena sektionen till den andra. Man känner hur svetten bryter ut på ryggen och huvudet kokar av stress.

Om man klarar en sådan dag med två speedade höns till tvillingar. Om man efter en sådan dag fortfarande är vid sina sinnena fulla bruk. Om man lyckats med det. Då har man psyke till att klara vad som helst.

En annan påsk

Idag är det annandag påsk. Eller "en annan påsk" som Henry säger. Idag har solen i alla fall återigen lett sitt bländande leende mot oss.

Vi har gjort det bästa av dagen, utan att göra så mycket. Konsten på en helt ledig dag är att slippa planera och åka iväg, men inte vara så passiva att barnens sprittande ben och sprutande sinnen kommer i obalans.

Barnen behöver stimulans och aktivitet, föräldrarna behöver stillhet och vila. Ett av föräldraskapets många paradoxer och uppenbara behovs-kollisioner. Men. Vi klarade det konststycket hyfsat bra idag.

Övriga påsken har passerat med sitt muntra kynne. Vi har ätit sill och potatis, målat ägg och frossat i godis.Sedan hade vi faktiskt helt ny påsk-upplevelse med en 6-åring som med sin ålder sådär plötsligt blivit nymodigt öppensinnad, och därför vågade klä sig till påskkärring tillsammans ned sin jämnåriga kusin.

Medan de yngre småsyskon skeptiskt backade och inte visste vilket ben de skulle stå på när konstiga förkläden skulle på och märkliga fräknar skulle målas.

Alla i hushållet kan ju inte alltid vara nöjda och glada. De gällde även de vuxna. En glad vuxen och en svårmodig. Så den glada vuxna, hittade gemenskap med en munter mormor och vi tog de fnittriga och modiga påskkärringarna vid händerna och traskade iväg och önskade glad påsk till grannar och annat löst folk.

Så blev det en ganska bra påsk ändå. Trots paradoxer och ett och annat svårmod. Och en jätteglad påsk, det får vi helt enkelt ha - en annan påsk.

Hjärtats årstid

Våren är sen i år
snön ligger jämn på marken
Nätterna är sträva med sin kyla
dagarna kalla och klara

Våren
Är svår i år
Vemodet ligger tungt i ett av husets hjärtan
Nätterna är hårda och onda
Dagarna bländar skarpt med sitt ljus mot ömtålig själ

Våren
Undra när den kommer?
Ett smärtsam hjärta behöver en drillande frid
En ljus tröst i strävsam vandring
Övriga husets hjärtan behöver lättnad och frihet
Nya idéer och ytor att spränga med sin yra lekfullhet

Alla behöver en vår

Men för vissa hjärtan kommer den kanske inte såsom den brukar i år

Men oavsett hjärtats årstid
Så kommer snart naturens knoppar att brista, nya fåglar att pipa och grus att knastra
Oavsett tunga hjärtan
Så kommer barnens hjärtan skutta
Och sjunga vårens sprittande sång

För våren
Den kommer
Och barnen
är livets underbara vår

Energiknippets lysande kraft

Om du tänker dig en balansvåg. I ena skålen ligger ett stort, tungt knippe energi. Knippet får hela vågen att tippa av sin intensiva tyngd. Och det en enda som kan väga upp den intensiva energin i den ena skålen, är lika mycket energi i andra skålen. Energi kärver energi. Det är de enda som får balansen att återställas.

Vi har en son. En fantastisk fin och sprudlande livfull son, som heter Henry. Hela hans väsen är som ett knippe energi. Vår andra två barn har också en hel del energi. Ja, alla barn har mycket energi. Men Henry han har inte "mycket energi". Han ÄR energi.

Om Signe och Leonard är två stycken riktigt rejäla strålkastare, så är Henry som uranet i ett kärnkraftverk. Jag är kanske som ett ganska starkt lysrör. Och Fredrik är för tillfället mer som en  LED-lampa i ett vitrinskåp. Det måste liksom vara dunkelt i rummet för att se honom lysa.

Vår familj är lite i energimässig obalans för tillfället, kan man säga. Att vara med Henry, kräver energi. Att vägleda honom, att leka med honom, att gränssätta och trösta honom. Allt kräver väldigt mycket energi. Hans ögon ser allt, hans sinne uppfattar allt. Han testar allt, han frågar om allt, han är nyfiken på allt. Och han gör ALLT med ljusets hastighet och med 100 procent frenesi.

Henry är fantastisk.

Han kommer att kunna komma hur långt som helst, bli vad som helst. Astronaut, stadsminister, konstnär, fotbollsproffs, kärnfysiker. Men denna underbara förmåga har sitt pris. Priset som måste betalas av föräldrarna, varje stund av varje dag som vi är med honom. Energi, energi och energi. Annars skenar han iväg som en förarlös racerbil. Inte vårdslös eller oregerlig. Bara väldigt energisk.

Denna motor måste styras, stöttas, älskas och vägledas. Och detta kan endast ske med hjälp av väldigt mycket kraft och engagemang.

Kära gode Gud, hjälp oss. Vi har en hedersam uppgift som föräldrar. För det är en ära att ha Henry som sin son. Men vi kämpar med energi-balansvågen. Den kommer i väldig, väääldig gungning ibland. Man vill ge honom det bästa. Men vardagen, livet, måenden - blir hinder på vägen. Det ockuperar vår energi. Riktar den åt ett annat håll.

 Men kampen är värd varje droppe. För hans lysande kraft gör vår värld så ofattbart vacker.