Kavelmora i mitt hjärta

Vardagsrummet var helt tomt på möbler, sånär på en stol. Det var en krispigt grön försommardag med blå himmel och moln som såg ut som bomullstussar. Jag gick över vardagsrummets breda träplankor och satte mig på den enda stolen placerad mitt i rummet.

Och där jag satt hamnade jag med ansiktet mot de stora fönsterna och fullkomligt sög in utsikten, som var oemotsåndligt dekorerad av det vackra junivädret. Jag hade en liten bebis i min mage och skruvade på sig och delade min upplevelse av de böljande åkrarna, stenröset, ladugårdar och gracila björkdungar. Utsikten som gick rakt genom mina näthinnor och omeddelbart träffade mitt hjärta.

Det var då jag visste. Att det var här vi skulle bo. Att det var här vi skulle få våra barn. Fast just du hade jag fullt upp med att tänka bebis i singularis. Vårt barn. (För vem hade då någonsin kunnat ana att vi fyra år senare skulle ha samlat på oss en hel stolt samling av barn?)

Jag hade aldrig varit i Kavelmora förut. Jag hade aldrig satt min fot på en endaste husvisning. Aldrig tänkt tanken att vi skulle kunna köpa hus, gravid och arbetslös, men blev ändå hitsläpad av min entusiastiska man.
Och så med utsikten för mina ögon och släppte jag in tanken att vi, jag och Fredrik och lilla bebisen i magen, skulle kunna ha förmånen att varje dag titta ut på en av de mest fridfulla utsikter jag någonsin sett.

Varje dag. Från vårt vardagsrum. Varje eviga dag. Varje grå vardag. Varje underbar sommarmorgon. Varje gnistrande vinterdag. Om det fanns en möjlighet att få leva med den förmånen, då ville jag hade det. Det bara visste jag. Vilket privilegium det skulle vara, tänkte jag när jag satt där på stolen.

Idag är det fyra år sedan på dagen som vi köpte vårt lilla röda hus i Kavelmora. Vårt hem. Vår tillflyktort. 1 september 2006. Det svindlar. Så nyss. En evighet sedan.

Framförallt svindlar det när man tänker på vad som hänt sedan dess. Som tur var hade vi ingen susning. Inte den blekaste aning om vad de närmaste fyra åren hade att bjuda på. Men det var som att ett hemligt rum i mig ändå visste.

Kanske var det Gud som lade en hand på min axel den där dagen i juni när vi tittade på huset för första gången. För hur hade vi annars fått lönelöfte, mot alla odds? Och jag vet inte var vi skulle ha varit utan denna fridfulla plats på jorden. Jag ser det fortfarande som ett privilegium. Det kanske låter svulstigt, men så är det. Det är sanningen.

Så när vardagen tar sitt stypgrepp. När jag tror att jag ska bli en dåre. När jag tror att jag ska drunkna. Så kastar jag ut livbojen. Jag tar ett steg ut. Ut från vardagsrummet. Genom uterummet. Ut till friska luften. Till den fullkomliga tystnaden. Till utsikten. Till den ständigt skiftande, böljande dalen. Där Gud är nära.

Och så överlever jag. Jag kommer upp till ytan, tar en nypa luft och andas. In, ut.
Och när man mår bra. Som jag gjort idag. En solig sval dag i slutet av sommaren. Då är det enkelt att vara lycklig här. Det är bara att vara. Låta det skölja över en, som en ljummen havsvåg.

Så definitivt. Det var definitivt Guds hand som lades på min axel och sa: "Ja, Helena. Här ska ni bo. Det är ni värda."

Och vad kan jag säga?

Tack.