Födelsedagsmagi

Idag fyller jag år. Det finns en magi med födelsedagar som aldrig går ur. Jag har blivit firad med chokladminttårta, vilket är tradition. Familjen sjöng och gav mig frukost på sång, om än en aning kaotiskt med ivriga barn. Sedan fick jag slita upp paket och må lite småilla innan klockan elva.

Födelsedagar är magiska. Jag trodde att det hörde till barndomen, men som en rykande färsk 33-åring så kan jag konstatera att det är en magi som inte är åldersbestämd.

Eller så är det barnet i oss som fortfarande lever. Det sitter och dåsar under året, i väntan på att få komma fram. Så äntligen, öppnas en dörr. Vuxenmänniskan spritter till och kan inte längre hålla barnet nedsövd. Man kan liksom inte låta bli att spelga sig i sin egen glans för en liten stund. Det lilla inre barnet skuttar nu opp och ner av iver inom en. Se mig, se mig, se mig!

Detta kan ju tyckas opassande. Ovant och lite jobbigt. Man kommer i kontakt med en mindre svensk och mer narcissistisk sida av sig själv.

Men måste det vara dåligt? Man måste kanske vara i alla fall lite narcissistisk för att kunna älska sin födelsedag. Och att vara lite narcissistisk som vuxen tror jag är sunt. Det gör oss lite mer livsnjutare. Har vi svårt att ta till oss detta så har vi våra små lärormästare att titta på. Dina egna barn och/eller barnet inom dig.

Barn är experter på att njuta av att vara i jordens centrum! Vi föräldrar har den trista uppgiften att upplysa dem om att så inte är fallet. Att hela jorden kryllar av människor som man ska samsas om uppmärksamhet med. Slagna av den trista verkligheten lever vi sedan i. Suck, supertrist.

Så därför behöver vi en liten dos. Och vi behöver lära oss att det är okej ibland, om så bara för en stund. Om så bara en dag om året. Släpp fram barnet hos dig själv och låt det vädras ordentligt. Det är du värd på din fördelsedag!