Två som checkade in

”Jo, visst är det två barn allt.”
Den själva fysiska känslan skulle kunna liknas vid att åka hiss. Det liksom hissnade till i hela min kropp och det var nästan som att jag lättade lite från britsen medan dessa ord försökte nå ända fram till den del av min hjärna där jag kunde ta emot den faktiska informationen. Och när den nådde fram blev det som att hissen stannat och allt skakade till.

Jo, visst är det två barn. Detta innebar att jag några hundradels sekunder tog förgivet att de nog talade om någon annan kvinna som också låg i samma utltraljudsundersökningsrum. Hundradelssekunder senare började informationen sprida ut sig i kroppen och jag kunde ta det i min mun. Jag var tvungen att det i min mun för att kunna hantera informationen inuti mitt huvud. Informationen höll på att totalt spränga alla mina tankegränser. En tanke som satte sig som klister i hjärnan var hur något sånt här kan ske helt utan ens vetskap. Som att Signe och Henry konspiratoriskt gjort upp i något slags förrum till min livmoder, likt vid andra hotellinchekningar, sagt till varandra: - Äh, vi tar samma rum. Det blir roligare så!

”Vaaaa?!” tror jag att jag sa, ”sa ni att det var två?”
När jag fick detta bekräftat återigen så infann sig overklighetskänslan. Jag började på fullaste allvar ifrågasätta om jag var vaken och det faktum att det var ganska mörkt i rummet styrkte den teorin. Kanske sov jag. Det var lättare att förstå, för detta kändes inte som något som hände på riktigt. Och samtidigt som overklighetskänslan infann sig, så kom den överväldigande känslan av lycka. ”Är det sant?” sa jag nog igen ”är det två?”

Tårarna rullade upp i mina ögon. TVÅ barn. Två liv. Två perfekta små foster, samtidigt i min mage. Ordet ”tvillingar” dök upp i min hjärna, ett ord som skulle ta ytterligare några veckor innan jag kunde börja använda och koppla ihop med mig och vårt liv. För ordet tvillingar tillhör något som jag inte vet något om, någon annan grupp människor. Säkert en glad och lycklig grupp människor, men inte en grupp som jag någonsin trott att jag skulle höra ihop med.
Och plötsligt var det över. Jag hade hasat ner från britsen och snubblade ut i det ljusa undersökningsrummet. Alla tre tittade på mig, lite försiktigt leende och forskande.

Ute sken solen, luften var skarp och frisk. Jag hade gått in i undersökningsrummet med ett barn i magen och kom ut med två. Efterskakningarna gjorde sig kända resten av dagen, månaden, året och gör sig fortfarande kända. Jag tittar på Signe och Henry och fattar det forfarande inte. Idag var deras första inskolningdag hos dagmamman. Ändå kan jag ibland inte förstå att jag burit dem BÅDA under mitt hjärta.

Detta var en del av en början på det jag tycker är en ofattbar resa. För det första att bära ett barn. Sedan bära två barn, samtidigt. Och så det spränger alla gränser: Att bli förälder. Till en eller fler barn, lika ofattbart. Tänk. Vi föds även vi, den stund som barnen kommer till världen. Vi föds till föräldrarskap. Små, darriga och sköra är vi.