Jag är människa, alltså mänsklig. Jag försöker utgå ifrån det. Det finns så oändligt många titlar man kan ge sig själv, beroende på var som livet fört en. Två titlar som jag fortfarande försöker vänja mig mig vid är; Tvillingmamma och trebarnsmor.
Orsaken till dessa titlar är mina himlabitar Leonard, Signe och Henry. Storebror är tre år och småsyskonen ett. De är fantasiska varelser, trollungar, älskade vansinnesgörare. Precis som alla barn.
Så jag är tvillingmamma och trebarnsmor. Vad säger det egentligen om mig? Livet rinner likt skvättande vårbäck och tar sina knycker och byter kurs. Helt oförutsägbart och ivrigt föränderligt. Jag blir yr om jag försöker förstå. Försöker bara klara den väg som läggs framför mina fötter. Inte så lätt. Skitsvårt. Nej, omöjligt! Så alltså misslyckas man hela tiden. Varje dag. Men allt man kan göra är ändå att fortsätta, i någon slags blind förhoppning om att överleva.
Så mitt i allt detta skvättande, hoppande och fullkomligt förbryllande livet jag lever så hjälper det mig att berätta om det. Filosofera om det. Ge ifrån mig lite tankar som kanske kan uppmuntra någon annan. Garva åt det. Om att vara en MÄNNISKA mitt i det snoriga, kladdiga, bärande, vakande, släpande, fixande och trixande och fantastiska man kallar att vara förälder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar